Ett oändligt projekt
Innan jag träffade Rodrigo bodde jag ensam i en relativt liten lägenhet i Minneberg. Jag hade rätt svårt att hålla ordning omkring mig och städade bara när jag visste att nån skulle komma över. Tyckte inte det var så viktigt när det bara var jag som skulle vara där.
Jag och Rodrigo flyttade till huset i augusti 2011. Wilhelm skulle födas i november så vi tänkte att vi skulle hinna få i ordning allt tills dess samt komma in i våra nya rutiner. Det gick ju ganska bra. Vi lyckades hålla fint hemma och hade rätt bra koll på saker och ting.
I november 2011 föddes så Wilhelm och världen vändes upp och ner. Vi gjorde vårt bästa för att anpassa oss till vår nya situation. Vi gjorde upp nya rutiner och vissa saker fick stryka på foten till förmån för annat. Efter något år var vi ikapp igen, än en gång lyckades vi hålla fint hemma mitt i bebiskaoset. Vi hann med tvätt och disk samt vardagsstäd. Det gick till och med relativt smidigt. (Allt är ju relativt under småbarnsåren..)
Men nu.
Nu har även lille Bernhard dykt upp i vårt liv. Wilhelm är tre och ett halvt. Rodrigo jobbar heltid. Jag är konstant vimsig och ganska så trött. Just nu känns det som ett projekt utan slut att hålla ordning.
Det känns som vi börjar högst upp i huset varje dag, jobbar oss liksom nedåt. (Köket, maten, disken, kläderna, ner i tvättstugan) När vi sedan kommit ner är det dags att vända upp. (Tvätten, hänga, vika, in i garderober, städa tåg, städa barnrum osv osv) Väl uppe är det åter kaos. Det är sällan jag känner att: "ja nu, nu är allt klart och jag kan bara sitta och njuta av hur fint det är". Men det är väl bara att acceptera att det kommer vara lite mer svårt att lyckas få stopp på kaoset det närmsta året.
Jag tycker min kusin uttryckte det så bra:
"Att städa med småbarn är som att torka sig innan man kliver ur badet.."