Det här med att leka tillsammans är verkligen inte alltid så lätt. Alla barn är olika, några vill leka med bara en kompis i taget och några älskar att leka många tillsammans. Alla barns viljor bör respekteras och hur de väljer att leka bör man inte lägga sig i. Så länge det inte är någon som blir ledsen vill säga.
I parken idag lekte två av Wilhelms förskolekompisar i ett litet lekhus. Wilhelm sprang glatt fram till dem för att leka. Jag stod en liten bit ifrån tillsammans med det ena barnets mamma och det andra barnets farmor. Jag ser då hur Wilhelm direkt springer iväg från kompisarna och börjar leka ensam istället.
Jag går fram till hans två kompisar som sitter kvar i huset och kollar läget lite. Jag frågade vad det var som hänt och om det var så att alla fick vara med. Fick till svar att: "nej, Wilhelm får inte vara med."
Jag frågade då hur de trodde att det skulle kännas för dem själva om någon sade så till dem. Om de trodde att det skulle kännas bra? Det trodde de inte sade de och vi pratade om att det är viktigt att alla får chansen att delta i leken. Inget konstigt med det och de lekte vidare. Ingen var arg eller sur utan det var ett helt vanligt samtal.
Då kommer det ena barnets farmor hastande. Hon frågar mig om något hade hänt och jag svarade då: "nja, det var bara det att Wilhelm inte fick vara med så vi pratade om hur viktigt det är att alla får vara med i leken."
Då svarar hon: "ja det kunde man ju önska men så är det ju inte", "det händer alla att de inte får vara med", "det har hänt (pojkens namn) på förskolan, det händer hela tiden"
Jag svarar att jag inte tycker att det är ok och att jag därför ville prata med barnen om det som hänt. Jag säger att det är viktigt att barn redan från början vänjer sig vid att man ska vara sjyst mot sina medmänniskor. Ingen ska någonsin behöva känna att de inte får vara med.
Hon börjar då gå på igen: "Det händer alla ibland, det är inget konstigt!" "Jag såg dem hela tiden, det hände ju inget?!" (Att hon satt ca 50 m bort och inte hörde vad barnen sade verkar hon ha glömt vid det här laget) Hon ger sig inte utan pratar på hur "inte konstigt" det är att barn beter sig så.
Jag säger återigen att jag inte tycker att det är ok att någon säger att en kompis inte får vara med samt belyser hur viktigt jag tycker det är att prata med barn om hur man är en sjyst kompis. Punkt. Jag tänker att den här diskussionen leder ju absolut ingenstans så hag väljer att gå därifrån. Wilhelm och jag går till en annan del av parken och leker istället.
Där och då går det upp för mig.
Såklart det blir väldigt svårt för barn att lära sig hur man bör behandla andra så länge de vuxna runtomkring barnet tycker att det är helt ok att de behandlar andra på ett osjyst sätt. Står en vuxen bara bredvid och svamlar att "ja man kan ju önska att alla fick vara med men så fungerar det ju inte" kommer barnen lära sig att det är ok. Tycker den vuxne att det inte är fel att frysa ut någon lär sig barnet att utfrysning är ett accepterat beteende.
Jag har ännu aldrig hört Wilhelm säga till någon annan att hen inte får vara med men den dagen han gör det kommer jag vara väldigt tydlig med honom hur man beter sig mot andra.
För mig är nämligen utfrysning aldrig ok. Aldrig.
Undrar just hur farmodern i fråga reagerat om det var en omvänd situation? Om det var vi två andra mammor som vänt oss mot henne och sagt "vi vill prata själva, du får inte vara med.." Hade det varit lika ok? Varför ska ett barn bara behöva ta att "så är det för alla då och då"?
Nej, det är dags för den vuxna världen att ta lite mer ansvar. Det är ändå vi som är förebilder för barnen, de formas av allt se ser och hör. De tar efter beteenden och värderingar. Hela tiden. Varje sekund, varje dag under hela deras uppväxt.
