Levande napp.
Jag ligger i sängen med lille Bernhard tätt intill mig. Han ligger och ammar för att finna ro inför natten. Han somnar efter en stund men vill inte släppa bröstet riktigt än. Helst vill han småsuga hela natten och inte släppa alls.
Ända tills dess att det värker i varenda liten del av ryggen på mig ligger vi kvar i samma position. Jag försöker då försiktigt dra loss bröstet och hoppas att han ska sova vidare. Ibland gör han det, ibland vaknar han.
Vaknar han rullar vi bara över på andra sidan och byter tutte. Sedan sover vi båda vidare. Åh, jag tycker det är så mysigt att få ha denna lilla underbara människa så nära.
Även Wilhelm sov såhär nära sina första år och det var så mysigt! Jag är så glad att båda barnen är sådana barn som trivs med att vara nära. Lyx är vad det är!
Det är verkligen märkligt hur något som gör så ont fysiskt (ryggen) kan vara som balsam rent psykiskt. Älskade, älskade barn!b